I've been thinking about how I could tell you about how much I appreciate you as a person. I'm not much for writing, but I still thought I would write a few lines to you.

When I saw Edgar's mother in September on her 90th, I thought that when you have lived as long as you both have, you must carry with you so much incredible knowledge, stories and wisdom -- I can only say how I appreciate and respect you both for this.

With the experience of life you bare with you – you have attained one of life's most important gifts to me – Humility with your surroundings. This is a balance that is not easy to make at times with all the emotional turbulence that a large family can and does include. I myself am in the process at the moment, of trying to do my best to learn this lesson with all the teenagers that are around us now. I don't always do it so well. But I do think about you and Ruth, and how you have done so well in similar circumstances.

Gunhild,you have always made me feel welcome and part of your family. I was young when I became a "stepdaughter" and all that went along with this, but how grateful I am, that we stand here today -- and I can only say THANK YOU for what you have done to make ​me feel "at home" in your family.

Through the years we have shared both joy and sorrow.

Joy as when Emma took her nursing degree, when our children were born, and when I finished my training – confirmations, birthdays and graduations for our children, etc..

I'll never forget when we shared our pain with you about how we became "outcasts and evicted" from the sect we had been involved with. You sat together with us in the living room as we shared our story. You asked why we had not told you about it before, and that you were so very sorry for what we felt and had experienced. This is an emotional memory for me.

Today we are grateful that we can be involved and to share this day with you.

With these few lines, let me just say that YOU are of immense importance to me and to my family.

Sincerely,
 Mireille

Original language Swedish

Till Gunhild på din 90 årsdag

Jag har gått och funderat över hur jag skulle kunna säga till dig hur mycket jag uppskattar dig som person. Jag är inte mycket för att skriva men tänkte ändå skriva några rader till dig.

Jag tänkte när jag träffade Edgars mamma i september att när man levt så här länge som ni båda gjort, så bär ni med er så otrolig mycket kunskap, berättelser och vishet att jag kan bara säga hur jag uppskattar och respekterar detta hos er båda.

Med denna erfarenhet av livet bär ni – DU – en av livets viktigaste gåva tycker jag – Ödmjukhet mot er omgivning. Det är en balans som inte är lätt att balansera alla gånger med alla känslospel som en stor familj innefattar. Jag själv håller på som bäst att lära mig denna läxa med alla tonåringar som är omkring nu. Detta är något jag inte alltid lyckas så bra med. Jag tycker då om att tänka på dig och Ruth, och hur ni haft liknande erfarenhet och lyckas så bra.

Gundhild, du har alltid fått mig att känna mig välkommen och delaktig i Er familj.

Jag var ung när jag blev ”styvmamma” och med allt vad det innebar, men hur tacksam jag är, att vi står här idag och jag kan bara säga TACK för att du värnat om att ha fått mig att känna mig ”hemma” i er familj.

Vi har under årens lopp delat både glädje och sorg.

Glädje som när Emma tog sjuksköterskeexamen, när våra barn föddes, när jag klarat min utbildning, konfirmationer, studenter osv.

Jag glömmer aldrig när vi berättade om hur vi blivit ”utstötta och utslängda” från sekten. Vi satt här hos oss i vardagsrummet och berättade vår historia. Du frågade varför vi inte berättat tidigare och du blev ledsen för hur vi känt och fått erfara. Det är ett känslosamt minne för mig.

Vi är tacksamma att vi kan få vara med om att få dela denna dag med dig idag.

Med dessa få rader vill jag bara säga att DU betyder oerhört mycket för mig och min familj.

Mireille